27. okt, 2019

Förlåt från botten av mitt hjärta...

Jag har tänkt så mycket på det, varje dag i över 20 år...

Jag skulle vilja beställa en blankett, fylla i den så gott mitt minne kan nå fram, skicka in den och vänta på ett svar, vänta på att "listan" skall komma med vändande post. Listan där det står i punkform, rad efter rad, alla de gånger mina barn tagit skada av något jag utsatt dem för.

Jag förstår att detta inte låter klok, men jag skulle vilja veta exakt, istället för att försöka minnas,både dag och natt. Jag vill veta för att kunna se dem alla, det är det minsta jag kan göra för att lyfta upp skammen i ljuset.

Något jag lärt mig genom åren, genom hundratals timmar av tankar, mardrömmar och funderingar. Genom erfarenheter och genom många, många timmar av terapi, är att barn i en familj där det förekommer våld av något slag ALLTID tar skada. Det spelar ingen roll alls hur mycket en eller båda föräldrarna försökt dölja våldsutövandet för barnen - de tar ändå alltid skada.

Jag har på alla de sätt jag kunnat, i de situationer jag varit, försökt skydda mina barn till fullo. Jag har alltid gjort allt jag kunnat för att minimera våldet som varit på gång eller det våld som i stunden utövas. Jag har alltid, så gott jag kunnat, skyddat mina barn från att själva bli utsatta, MEN, det jag gjort har inte på långa vägar varit nog. Det är till och med så att jag de senaste åren förstått att jag inte förstod alls..

Det är här skammen och skulden för alltid borrat ner sina klor i mig, med all rätt.

Jag vet idag att ett barn som HÖR båda sin föräldrar eller den ena av dem bråka, alltid mår dåligt av det, alltid blir påverkad negativt av det och många gånger får livslånga ärr av det.

Jag vet idag att ett barn som SER sina föräldrar bråka, eller ser den ena föräldern bruka våld mot den andra far lika illa av det, oavsett om barnet ser våldet med egna ögon eller förstår att det pågår/ pågått.

Jag vet också att ett barn vars ena förälder utsätts av den andra föräldern för kränkning, hot och eller annan form av psykisk misshandel, far lika illa eftersom den utsatta förälderns hela uppenbarelse av oro, rädsla,skam, deprission och/ eller nedstämdhet direkt avspeglas på barnet, vare sig föräldern vill det eller inte. Barn har känselsprött och tentakler långre än någon vuxen i detta läge kan förstå.

Jag behöver nog inte ens nämna hur ett barn som själv utsatts för våldet reagerar och mår.

Jag har utsatt mina barn för allt detta genom att inte lyckas ta oss från våldet omedelbart utan att leva kvar i det.

Jo visst, jag har försökt att lämna, många,många gånger. Jag har försökt att medla mig ur förhållande och äktenskapet och jag har försök att slå tillbaka, gömma oss, låsa in oss och fly, men allt detta har tagit alldeles för lång tid. Tid från mina barn. Tid från deras läkande och itället gett dem kontinuerlig förstörelse av deras liv, sår som aldrig läker, erfarenheter ingen på denna jord skall behöva bära.

Jag förstod inte. Jag förstod inte att det jag gjorde inte var nog.

Det hade inte kunnat vara gott nog hur jag än gjorde så länge jag utsatte dem för dessa miljöer. Jag förstår det nu. Och jag kan ingenting göra för att ändra på det.Jag skulle kunna sälja min själ och hjärta för att läka mina barn från allt, jag skulle till och med kunna göra något helt förbjudet, ta mitt straff och därefter försvinna för evigt, i gengäld för läkning av deras livslånga skador som jag varit en orsak till.

Det enda som på riktigt går att göra är att be om förlåtelse. Det räcker inte långt, det räcker inte ens till ett plåster på såren, men det talar i alla fall om för dem att jag skäms och att ingeting av allt detta är deras fel, någonsin.

Jag har hört det flera gånger, att jag gjort precis allt jag kunnat, att jag inte kunnat gjort någonting annorlunda just då. Jag vet att jag skyddat dem med mitt liv många gånger och att jag sprungit jagad barfota med mitt barn i famnen mitt i natten i livrädsla och jag vet att jag suttit gömd i mörkret och smekt mitt barn över dess kind, kysst dess panna och vaggat det sakta fram och tillbaka med skenande hjärta i hopp om att vi inte ska bli hittade. Jag vet att jag försökt att byta mitt liv mot deras, flera gånger... men det spelar ingen roll. Jag borde gått innan allt det där hände. Jag borde förstått innan allt accellererade. Jag borde ha gått innan de for illa.

Om jag kunde beställa en lista så tror jag  att den skulle vara lång, punkt efter punkt efter punkt... Punkter som inte borde få finnas. Punkter som skulle ersatts med trygghet, lugn, ro, stabilitet, harmoni...

Förlåt mig mina älskade, helt fantastiska barn för att jag inte gjorde det jag borde och förlåt mig för att jag inte kan laga det som gått sönder hos er och för att jag aldrig kan läka de sår ni burit sedan dess och bär idag. Jag vill att ni ska veta att om jag någon gång skulle behöva sälja min själ och mitt hjärta för att rädda er från ondo så hade jag gjort det direkt, direkt efter att jag talat om för er att ingen mamma i världen kan vara stoltare över att ha fått äran att vara eran och över att få ge ER livet åter, för att få rätta till det som aldrig skulle varit... för att ni är det vackraste som vår Herre skapat på denna jord.

❤/Er skamfyllda mammas förlåt

.

.