22. nov, 2018

Jag är samma nu som då...

Hur kan en människa som är full med innehåll; hjärna, hjärta, muskler, skelett, tarmar, blod, nervtrådar osv, bli helt tom?

Funderingen är relevant, framför allt pga. att denna tomhetskänsla är vanlig bland människor i kris men också för att samhället ofta har liten eller ingen förståelse för detta.

Till ”tom” kan också läggas känslor som ”borttappad” och ”totalt orkeslös”. Det är förutom en krisreaktion också en enorm energislukare, oftast just då, man allra mest behöver denna energi och kraft.

Känslan är, i själva verket mer än en känsla. Den är en krisreaktion som i allra högst grad är verklig och faktiskt ”slår ut” kropp och själ. En krisreaktion är inte en påhittad eller inbillad känsla utan en normal och sann reaktion på en onormal händelse.

Krisreaktion…

För det första så reagerar vi alla olika, när vi är i kris. Det går aldrig att i förväg veta hur en person kommer att reagera. Inte heller hur personen kommer att tolka händelsen, krisen. Detta beror bland annat på tidigare erfarenheter i livet och hur vi då hanterat kriser. Vad vi har för nätverk omkring oss, vilken betydelse krisen har för oss. Vilken social förutsättning- och familjesituation vi har och i vilken fas i livet vi befinner oss.

Ibland uppstår denna kris mitt i vardagen, pga. ett tungt besked såsom sjukdomsbesked, besked om uppsägning eller skilsmässa.

Ibland uppstår krisreaktionen mera traumatisk och plötslig, exempelvis om man utsatts för olycka, rån, naturkatastrof eller våld.

Oavsett hur svår krisen är, så följer den samma mönster och är indelat i fyra olika faser. En människa i kris genomgår dem alla men på olika sätt. En del personer kan stanna kvar i en eller ett par faser längre än de andra. Andra går nästan obemärkt förbi någon fas eller flera av dem. Vissa personer kan gå fram och tillbaka i faserna beroende på om en ny kris tillstött, innan de hunnit genom den första. En person kan också ha ”fastnat” i någon av faserna och ha svårt att komma ur den.

Ett vanligt sätt att benämna krisreaktionens faser är dessa; den första fasen: Chockfas, den andra: Reaktionsfas, Tredje: Bearbetningsfas och den fjärde fasen: Nyorienteringsfas.

Hade det varit så att krisreaktionen försvann lika kvickt som den kom, så hade det hela inte varit en ”sådan stor grej” men det är sällan så. Jo visst, ibland kan någon fas mattas av redan efter några minuter, ibland timmar, men andra gånger kan den stanna i veckor, månader eller i värsta fall i år. Allt beror på de förutsättningar jag skrev om ovan. Men, ju längre krisens tre första faser finns kvar desto större behov att professionell hjälp behöver personen för att ta sig ur, om det nu är möjligt att få hjälp.

Tänk dig nu hur en våldsutsatt har det. En våldsutsatt kvinna eller man som då och då utsätts för oberäkneliga övergrepp; psykiska, fysiska, ekonomiskt och / eller sexuella. Eller någon som dag ut och dag in lever med rädsla och hot.  Några av hoten blir dessutom ibland satta i verk. En person som lever så här, befinner sig i en ständig krisreaktion. En krisreaktion som konstant pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan chockfas och bearbetningsfas.

Som jag skrev ovan; ju längre krisreaktionen har funnits, eller finns, desto längre tid tar det att komma från den. Att bli fri från den… om man någonsin blir det. Ibland pågår bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen resten av livet och de kan avlösa varandra lite hur som helst, beroende på hur livet ter sig. Även om våldet sedan länge är över kan den livslånga krisen pågå. Ett ärr som aldrig försvinner. Händelser som aldrig går all glömma bort.

Det är snart 10 år sedan mina barn och jag blev fria från den sista av förövarna.

Jag är inte ”en helt annan människa idag”, fast det är så man oftast säger. Jag är samma människa nu som då, skillnaden är att jag inte behöver vara rädd varje dag. Skillnaden är att jag idag inte behöver frukta för mina barns liv och mitt. Vi behöver inte konstant bli kränkta, hotade, baktalade, förlöjligade, bestulna och slagna. Vi behöver inte längre vara rädda för att utsättas för mordförsök. Jag behöver inte längre vara rädd för nya våldtäkter.

Men, för att skriva från Mitt hjärta och själ, från min krisreaktion, så är jag varje dag ändå rädd. Det försvinner inte, trots att jag idag är stark och säker. Trots att jag pluggar på universitetet, driver en organisation, föreläser, undervisar, har hus, hund och en fantastisk familj och vänner… så är jag alltid beredd på försvar, på flykt och på krig. Jag är samma människa nu som då, livrädd och livsskadad.

Tänk om domaren i en av alla rättegångar, han som stirrade mig stint in i ögonen och hånlog, han som inte trodde på mig - tänk om han förstod. Tänk om förövarnas försvarsadvokater förstod.  Tänk om socialtjänsten, dem jag bett om hjälp, tänk om de förstod. Tänk om de som skrattat åt mig och tyckt att jag varit en mes som inte slagit tillbaka, tänk om dom förstod.

Tänk om alla de som tyckt sig veta – förstått.

Tänk om förövarna, de som är utan skam och skuld, utan omtänksamhet och medmänsklighet. Förövarna som är fria från straff, skador, livslång smärta och osynliga ärr, förstått.

Det gör dom inte.

Men vi, vi som blivit utsatta för dom, vi bär straffet åt dem, helt ofrivilligt och helt oåterkalleligt.  

Vi bär deras straff, skuld, skam, minnen och skador… det är därför vi ibland är tomma.

Tomma, borttappade och totalt orkeslösa.

❤// Linda Ljungdahl