12. nov, 2018

Förlåt!

     Jag sätter mig ner på ett av de få lediga sätena på spårvagnen. Sättet är nerklottrat och ur dynans framkant har någon grävt ur en del av stoppningen. Vagnen börjar rulla med ett väldigt ryck och flera av de som står upp tappar balansen och tar ett skutt framåt.

Det är en mängd olika dofter som blandats i detta trånga utrymme. Det luktar tidningssvärta av någon anledning, och svettiga gympaskor.

-"Grönsakstorget nästa".  Vagnen stannar med ett ryck, dörrarna öppnas. Ett gäng tonåringar springer på vagnen. De pratar och skrattar högljutt. Går framåt i vagnen. En man i stilig kostym och portfölj kliver på. Han pratar i mobilen. Det låter viktigt. Han ställer sig lutandes mot på- och avstigningsräcket.

Han ser väldigt bra ut. Välvårdad. Luktar rakvatten, en sträv, djup ton av sandelträ…och läder.

Vagnen börjar åter rulla med ett ryck och stående resenärer rycks med. Det myllrar av ljud. Samtal, skratt, energiskt berättande, ringsignaler, gnissel från vagnen som stannar och rullar igen ...och ett väsande.

Det är mannen med rakvattnet som nu väser. Han ser vansinnig ut i ögonen. Jag lutar mitt huvud lite för att bättre höra var han säger.

”Nu j-vlar lyssnar du! Jag skiter faktiskt i om du inte vill. Klockan fem ska du vara klar. Fattar du?”

Jag stelnar till. Vad säger han egentligen, och till vem?

”Våga inte säga ett ord till, du lär ångra dig, det vet du. Klockan fem sa jag”.

Han knäpper av telefonen med ett snabbt tryck, lägger ner mobilen i fickan och stirrar mig sedan rätt in i ögonen. Jag vänder blixtsnabbt bort mitt huvud och min blick men känner ändå hur han iskallt stirra på mig. Jag blir rädd. Han är fruktansvärt obehaglig.

Var det hans fru som han pratade med i telefonen? Är han alltid sån mot henne. Hur mår hon? Vad händer klockan fem då han kommer hem? Jag ryser, svettas, fryser.

-”Brunnsparken nästa”. Spårvagnen bromsar in. Han rör på sig och automatiskt vänder jag mitt huvud åt hans håll. Min blick möter hans svarta ögon och han ler hånfullt åt mig medan han lugnt och tydligt säger: ”Nyfikna jävla bitterfitta”.

Han går ner på första trappsteget, vagnen stannar och dörrarna öppnas.

”Men tjena Tomas, det var inte igår”. Han känner någon som står där ute. De kramar om varandra på ett ”killigt” sätt, skrattar. Han låter helt annorlunda nu, trevlig.

Dörrarna stängs och vagnen rycker igång och där sitter jag lite chockad.

Jag funderar; Om jag, på denna lilla stund, hann att bli så obekväm, så rädd att jag stelnar till, att hjärtat pumpar i tvåhundra, vad kommer då inte hans fru att känna klockan fem, klockan sex eller sju. Varje dag, varje natt.

Hur länge har hon haft det så här?  Får hon hjälp? Vet någon hur hon har det? Har hon någon som bryr sig om henne och förstår hur hon lever?

-”Centralstationen nästa”.

Här ska jag av. Jag tar min väska, reser mig och går fram mot dörrarna. Det känns fel. Varför gjorde jag inget? Jag skulle stått på mig. Frågat Rakvattensmannen vad han höll på med. Berättat att jag fattar. Det han gjorde är fel, förbjudet  och överj_vligt!  Det känns som att hans fru dröjer sig kvar i vagnen och nu vänder jag henne ryggen och går.

 Förlåt!

Jag går av. Tar mig hem.

 Klockan fem drar jag tändstickans plån mot tändsticksasken och tänder ett stearinljus. En hoppets ljus för alla dem som idag blir slagna, kränkta, våldtagna och terroriserade. Förlåt mig!

// Linda Ljungdahl