15. okt, 2018

Slagen gör inte mest ont...

Hej vänner

Här börjar efter lite förfrågning, en slags blogg. Det kommer inte att bli en varje-dag-blogg utan mera av en då-och-då-blogg.

Tack för att du läser!

Jag får ofta frågor, speciellt då jag är ute och föreläser, om vår historia, hur det gått och vad jag anser om saker som finns och händer i livet omkring oss alla.

Jag ska försöka förklara, berätta och följa upp lite av detta här i bloggen. Samtidigt tänker jag passa på att dela tankar och funderingar med er och tankar kring det som finns och det som händer i vårt samhälle och runt om i världen idag.

Jag kommer att uppskatta att få lite mot- och medhugg, bu eller bä i detta, dvs. att du som läser får gärna ställa frågor, ta upp funderingar och lämna egna tankar här i bloggen. Ordet är fritt. Jag kommer att publicera allt så länge det inte innehåller kränkningar eller annan olämplig text. Vill du vara anonym så skriver du detta, vill du skriva under med ditt namn så är det detta som kommer att stå med. Jag publicerar aldrig e-postadress eller andra kontaktuppgifter tillhörandes dig.

I vår berättelse här på hemsidan går att läsa lite av hur det är att leva med våld i nära relation. Vi har alltså varit några av alla de vuxna och barn som lever med våld i nära relation. Våld i nära relation talas alldeles för lite om, tyvärr. Pratar man inte om det så finns det lixom inte. Vad man talar än mindre om är efterföljderna av våldet i nära relation.

Mina barn och jag kommer ALDRIG någonsin att bli av med våldet. Jag vill å det bestämdaste säga att vi INTE är offer under våldet idag men vi har formats av det och vi har skadats av det, grovt.

Mina barn har mest skadats psykiskt av förövarna. De bär med sig allt det som de blivit utsatta för, kränkningar, hot och olidligt många fruktansvärda minnen. Min son är enormt stark, det är också det enda jag kommer att berätta om honom, av respekt för honom. Jag är så enormt stolt över vem han var och vem han är idag, oavsett vår historia. Hans lillasyster, min dotter, har genom allt våld hon och vi utsatts för fått en helt annan förutsättning i livet. Hon kämpar var eviga dag mot ångest, PTSD och andra psykiska handikapp. Det är en kamp, inte då och då utan jämt. En kamp för att ta sig igenom dagen och kämpa sig igenom nätterna. En kamp för rättigheter, för medmänsklighet, för ramar, för rätt behandling och för ett värdigt och ljusnande liv.

Själv har jag funnits i allt det våld man i dag benämner; psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, sexuellt och materiellt. Nä, det känns alldeles väldigt fel att säga att det ”bara” är jag som funnits i detta våld. Självklart har mina barn funnits i detta också. De har förstått massor, hört mycket och sett en del, allt för mycket. För min del lever många minnen kvar som i en gammal super 8-film. Lika många minnen har jag förträngt för att orka se framåt, eller för att andas. De fyskiska skador som givits under åren har jag vid de olika tillfällena antingen struntat i, plåstrat om så gott det funkat utan sjukvårdens inblandning eller många gånger täckt genom att bita ihop eller sminka över.

En sak skall man dock ha klart för sig, en människokropp klarar mycket men inte hur mycket som  helst. Förstört nervsystem genom sparkar och slag, konstant huvudvärk, vänstersidig nedsatthet, oförmåga att kontrollera kroppstemperaturen, inflammationer i många muskelfästen, skadade nerv-ändar, konstant smärta i muskler, leder och olika inre organ p.ga. slag mot nacke, ryggrad och hjärna samt koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter, hörselnedsättning och synrubbningar och därpå skadade bäckenfogar, knäskålar, fingrar, nacke, tår, axlar och höfter p.ga sparkar, slag, undansparkade ben och hårda knuffar in i väggar, ner i golv och utför trappor.

MEN, det är ALLTID det psykiska våldet som ger mest smärta. De invärtes ärren läker aldrig, aldrig någonsin.

 

I nuet:

Har ni sett hur vackra de färgsprakande höstlöven är när de i stora moln virvlar runt i höstvindarna?!