Lindas blogg; "Då, nu & sen"

27. okt, 2019

Jag har tänkt så mycket på det, varje dag i över 20 år...

Jag skulle vilja beställa en blankett, fylla i den så gott mitt minne kan nå fram, skicka in den och vänta på ett svar, vänta på att "listan" skall komma med vändande post. Listan där det står i punkform, rad efter rad, alla de gånger mina barn tagit skada av något jag utsatt dem för.

Jag förstår att detta inte låter klok, men jag skulle vilja veta exakt, istället för att försöka minnas,både dag och natt. Jag vill veta för att kunna se dem alla, det är det minsta jag kan göra för att lyfta upp skammen i ljuset.

Något jag lärt mig genom åren, genom hundratals timmar av tankar, mardrömmar och funderingar. Genom erfarenheter och genom många, många timmar av terapi, är att barn i en familj där det förekommer våld av något slag ALLTID tar skada. Det spelar ingen roll alls hur mycket en eller båda föräldrarna försökt dölja våldsutövandet för barnen - de tar ändå alltid skada.

Jag har på alla de sätt jag kunnat, i de situationer jag varit, försökt skydda mina barn till fullo. Jag har alltid gjort allt jag kunnat för att minimera våldet som varit på gång eller det våld som i stunden utövas. Jag har alltid, så gott jag kunnat, skyddat mina barn från att själva bli utsatta, MEN, det jag gjort har inte på långa vägar varit nog. Det är till och med så att jag de senaste åren förstått att jag inte förstod alls..

Det är här skammen och skulden för alltid borrat ner sina klor i mig, med all rätt.

Jag vet idag att ett barn som HÖR båda sin föräldrar eller den ena av dem bråka, alltid mår dåligt av det, alltid blir påverkad negativt av det och många gånger får livslånga ärr av det.

Jag vet idag att ett barn som SER sina föräldrar bråka, eller ser den ena föräldern bruka våld mot den andra far lika illa av det, oavsett om barnet ser våldet med egna ögon eller förstår att det pågår/ pågått.

Jag vet också att ett barn vars ena förälder utsätts av den andra föräldern för kränkning, hot och eller annan form av psykisk misshandel, far lika illa eftersom den utsatta förälderns hela uppenbarelse av oro, rädsla,skam, deprission och/ eller nedstämdhet direkt avspeglas på barnet, vare sig föräldern vill det eller inte. Barn har känselsprött och tentakler långre än någon vuxen i detta läge kan förstå.

Jag behöver nog inte ens nämna hur ett barn som själv utsatts för våldet reagerar och mår.

Jag har utsatt mina barn för allt detta genom att inte lyckas ta oss från våldet omedelbart utan att leva kvar i det.

Jo visst, jag har försökt att lämna, många,många gånger. Jag har försökt att medla mig ur förhållande och äktenskapet och jag har försök att slå tillbaka, gömma oss, låsa in oss och fly, men allt detta har tagit alldeles för lång tid. Tid från mina barn. Tid från deras läkande och itället gett dem kontinuerlig förstörelse av deras liv, sår som aldrig läker, erfarenheter ingen på denna jord skall behöva bära.

Jag förstod inte. Jag förstod inte att det jag gjorde inte var nog.

Det hade inte kunnat vara gott nog hur jag än gjorde så länge jag utsatte dem för dessa miljöer. Jag förstår det nu. Och jag kan ingenting göra för att ändra på det.Jag skulle kunna sälja min själ och hjärta för att läka mina barn från allt, jag skulle till och med kunna göra något helt förbjudet, ta mitt straff och därefter försvinna för evigt, i gengäld för läkning av deras livslånga skador som jag varit en orsak till.

Det enda som på riktigt går att göra är att be om förlåtelse. Det räcker inte långt, det räcker inte ens till ett plåster på såren, men det talar i alla fall om för dem att jag skäms och att ingeting av allt detta är deras fel, någonsin.

Jag har hört det flera gånger, att jag gjort precis allt jag kunnat, att jag inte kunnat gjort någonting annorlunda just då. Jag vet att jag skyddat dem med mitt liv många gånger och att jag sprungit jagad barfota med mitt barn i famnen mitt i natten i livrädsla och jag vet att jag suttit gömd i mörkret och smekt mitt barn över dess kind, kysst dess panna och vaggat det sakta fram och tillbaka med skenande hjärta i hopp om att vi inte ska bli hittade. Jag vet att jag försökt att byta mitt liv mot deras, flera gånger... men det spelar ingen roll. Jag borde gått innan allt det där hände. Jag borde förstått innan allt accellererade. Jag borde ha gått innan de for illa.

Om jag kunde beställa en lista så tror jag  att den skulle vara lång, punkt efter punkt efter punkt... Punkter som inte borde få finnas. Punkter som skulle ersatts med trygghet, lugn, ro, stabilitet, harmoni...

Förlåt mig mina älskade, helt fantastiska barn för att jag inte gjorde det jag borde och förlåt mig för att jag inte kan laga det som gått sönder hos er och för att jag aldrig kan läka de sår ni burit sedan dess och bär idag. Jag vill att ni ska veta att om jag någon gång skulle behöva sälja min själ och mitt hjärta för att rädda er från ondo så hade jag gjort det direkt, direkt efter att jag talat om för er att ingen mamma i världen kan vara stoltare över att ha fått äran att vara eran och över att få ge ER livet åter, för att få rätta till det som aldrig skulle varit... för att ni är det vackraste som vår Herre skapat på denna jord.

❤/Er skamfyllda mammas förlåt

.

.

3. feb, 2019

Hej

Vilket fantastiskt år 2018. Det blev året med många möten, många nya lärdomar och insatser. Med engagemang i EuroPride och andra lokala evenemang och sedan slutade 2018 men en den ständigt växande insatsen för vår mest utsatta medmänniskor i ”Julklappsgåvan”.

Jag har snart tappat räkningen, men i många år har Courage 4 Life delat ut skänkta julklappar till barn som annars inte skulle få några. Eller rättare sagt så delar vi ut julklappar till föräldrar som inte har råd och möjlighet att köpa julklappar till sina barn.

I år delade vi ut över 1000 julklappar!!

Det är en ofattbar känsla att få möjligheten att göra detta. Det är detta uppdrag som numera sätter stor guldkant på julen- glädjen att få vare en del av en stor medmänskligt julgåva.

Vi samarbetar varje jul med Göteborgs räddningsmission och Gothia Tower i Göteborg och det är dessa som är insamlare och organisatörer.

Runt om i Göteborg med omnejd kommer stora och små, unga och gamla och lägger nyinköpta, oinslagna julklappar i en stor låda i Gothia Towers reception.

Knappt 2 veckor innan jul kommer Göteborgs räddningsmission och hämtar alla dessa med-hjärtat-skänkta julklappar. De sorterar upp alla tusentals klappar och delar sedan ut till förvalda organisationer runt om i Göteborgstrakten. Organisationer som i sin tur tagit emot ansökningar från förtvivlade föräldrar. Med stolthet kan jag berätta att Courage 4 Life är den organisation som hjälper till att dela ut allra flest av dessa julklappar.

Courage 4 Life har under November och December tagit emot en uppsjö med ansökningar, flera hundra, men på våra utdelningsdagar strax innan jul, tar vi också emot föräldrar som inte ansökt i förväg. Detta kan vara papperslösa flyktingar eller föräldrar i svår ekonomisk situation som genom andra organisationer eller instanser fått reda på att vi delar ut julklappar till svårt ekonomiskt utsatta föräldrar.

I år alltså över tusen utdelade julklappar.

I år var vi 5 stycken personer från organisationen som febrilt packade och delade ut julklappar vid vår lokal för utlämning och upphämtning.

5 personer som får ta del av oändlig tacksamhet, tårar av lycka och lättade axel-ok.

5 personer som fått höra berättelser som skär i hjärtat, berättelser som sätter människovärdet på högkant.

5 personer som fått ta emot kramar, klappar, slängpussar och leende ögon.

5 personer som åkt runt och delat ut julklappar till dem som inte hade någon möjlighet att själva komma och hämta dem.

Vi har suttit och läst ansökningar och gråtit, blivit förtvivlade över orättvisor och människors brist på empati och omvårdnad och brist på genomförande av lagstadgade rättigheter.

Men vi har också varit överlyckliga för att få ta del av allt detta, för att få vara en del av allt detta och för att få den äran att se utöver det vi annars inte skulle fått se, höra och uppleva.

Tack alla fantastiska människor som vi mött under insamlandet av julklappar, under hämtningen av alla dessa drygt tusen klappar, under julklappsutdelningen och efteråt.

Vi vill med största ödmjukhet dela alla varma Tack, alla kramar och tårar av lycka med Er, Ni som skänkt alla dessa julklappar – utan Era från-hjärtat-skänka gåvor hade inget av detta varit möjligt!

Ett enormt och speciellt TACK till de som bidrog innan jul till att en mamma, hennes dotter och en liten nyfödd bebis (bebisen föddes 1 vecka innan jul) fick julpynt till sin nya, tomma lägenhet och Tack för de fantastiska julklappar ni skickade med till flickan. Här följer en hälsning från mamman: 

"Tack så jätte- jätte mycket! Det känns som en sån lättnad, nu vet jag att jag kan julpynta hemma med min dotter Vi får julmys. Jag har varit så orolig för hur hon skulle känna när alla andra har pyntat men inte vi, när alla andra fått julklappar men inte hon. Det har varit en enorm klump i magen men nu har det försvunnit. Jag är så lycklig. Känner mig som en ballong som exploderar av glädje, jag vill lixom bara ”krama ihjäl” alla som hjälp oss. Tack alla underbara människor, tack från djupet av mitt hjärta".

Ett speciellt Tack även till Er, Ni som hjälpte vår ensamstående mamma men ett barn vilka lever gömda, den svårt utsatta pappan med en 18 månaders bebis, den unga nyblivna mamman som i höstas blev svårt misshandlad av barnets pappa, utsläng, utfryst av familjen och som nu bor hos sin väninna och mamman med tre barn vilka nyss kommit till Sverige pga, tortyr och misshandel. TACK för att Ni skänkte presentkort till julmat, kläder och julklappar.

Här kommer en hälsning från en av dessa oerhört tacksamma medmänniskor:

”Att få denna hjälp är som ett under. Jag har inte vetat hur jag skall gå till väga, hur jag skulle lösa detta och så kommer det en gåva från en okänd människa och som löser allt. Tack du okända människa, om du bara visste vilken fantastisk insats du gjort. Tack/ B

Tusen Tack för sponsringen av utdelningslokalen i år och för att Du Åsa, kom i slutet, skickade hem fem stycken väldigt trötta utdelare och städade lokalen åt oss. Tack, tack, tack!

Tusen tack Alla otroliga givare av julklappar och Tusen tack till Henrik Brycke med familj, Irene och Erik Kolsrud, Conny Jacobsen, Lena Johnsen, Bengt Ek med familj, Gelhar och Rick och Åsa Hellgren.

Tack till Courage 4 Lifes fantastiska eldsjälar till mentorer och Tack till Göteborgs räddningsmission och Gothia towers för ännu ett år med gott samarbete för att bidraga till en mera glädjefylld jul för de av våra medmänniskor som har det extra svårt!

 

All kärlek/ Linda Ljungdahl

(föreläsare & grundare av Courage 4Life)

22. nov, 2018

Hur kan en människa som är full med innehåll; hjärna, hjärta, muskler, skelett, tarmar, blod, nervtrådar osv, bli helt tom?

Funderingen är relevant, framför allt pga. att denna tomhetskänsla är vanlig bland människor i kris men också för att samhället ofta har liten eller ingen förståelse för detta.

Till ”tom” kan också läggas känslor som ”borttappad” och ”totalt orkeslös”. Det är förutom en krisreaktion också en enorm energislukare, oftast just då, man allra mest behöver denna energi och kraft.

Känslan är, i själva verket mer än en känsla. Den är en krisreaktion som i allra högst grad är verklig och faktiskt ”slår ut” kropp och själ. En krisreaktion är inte en påhittad eller inbillad känsla utan en normal och sann reaktion på en onormal händelse.

Krisreaktion…

För det första så reagerar vi alla olika, när vi är i kris. Det går aldrig att i förväg veta hur en person kommer att reagera. Inte heller hur personen kommer att tolka händelsen, krisen. Detta beror bland annat på tidigare erfarenheter i livet och hur vi då hanterat kriser. Vad vi har för nätverk omkring oss, vilken betydelse krisen har för oss. Vilken social förutsättning- och familjesituation vi har och i vilken fas i livet vi befinner oss.

Ibland uppstår denna kris mitt i vardagen, pga. ett tungt besked såsom sjukdomsbesked, besked om uppsägning eller skilsmässa.

Ibland uppstår krisreaktionen mera traumatisk och plötslig, exempelvis om man utsatts för olycka, rån, naturkatastrof eller våld.

Oavsett hur svår krisen är, så följer den samma mönster och är indelat i fyra olika faser. En människa i kris genomgår dem alla men på olika sätt. En del personer kan stanna kvar i en eller ett par faser längre än de andra. Andra går nästan obemärkt förbi någon fas eller flera av dem. Vissa personer kan gå fram och tillbaka i faserna beroende på om en ny kris tillstött, innan de hunnit genom den första. En person kan också ha ”fastnat” i någon av faserna och ha svårt att komma ur den.

Ett vanligt sätt att benämna krisreaktionens faser är dessa; den första fasen: Chockfas, den andra: Reaktionsfas, Tredje: Bearbetningsfas och den fjärde fasen: Nyorienteringsfas.

Hade det varit så att krisreaktionen försvann lika kvickt som den kom, så hade det hela inte varit en ”sådan stor grej” men det är sällan så. Jo visst, ibland kan någon fas mattas av redan efter några minuter, ibland timmar, men andra gånger kan den stanna i veckor, månader eller i värsta fall i år. Allt beror på de förutsättningar jag skrev om ovan. Men, ju längre krisens tre första faser finns kvar desto större behov att professionell hjälp behöver personen för att ta sig ur, om det nu är möjligt att få hjälp.

Tänk dig nu hur en våldsutsatt har det. En våldsutsatt kvinna eller man som då och då utsätts för oberäkneliga övergrepp; psykiska, fysiska, ekonomiskt och / eller sexuella. Eller någon som dag ut och dag in lever med rädsla och hot.  Några av hoten blir dessutom ibland satta i verk. En person som lever så här, befinner sig i en ständig krisreaktion. En krisreaktion som konstant pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan chockfas och bearbetningsfas.

Som jag skrev ovan; ju längre krisreaktionen har funnits, eller finns, desto längre tid tar det att komma från den. Att bli fri från den… om man någonsin blir det. Ibland pågår bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen resten av livet och de kan avlösa varandra lite hur som helst, beroende på hur livet ter sig. Även om våldet sedan länge är över kan den livslånga krisen pågå. Ett ärr som aldrig försvinner. Händelser som aldrig går all glömma bort.

Det är snart 10 år sedan mina barn och jag blev fria från den sista av förövarna.

Jag är inte ”en helt annan människa idag”, fast det är så man oftast säger. Jag är samma människa nu som då, skillnaden är att jag inte behöver vara rädd varje dag. Skillnaden är att jag idag inte behöver frukta för mina barns liv och mitt. Vi behöver inte konstant bli kränkta, hotade, baktalade, förlöjligade, bestulna och slagna. Vi behöver inte längre vara rädda för att utsättas för mordförsök. Jag behöver inte längre vara rädd för nya våldtäkter.

Men, för att skriva från Mitt hjärta och själ, från min krisreaktion, så är jag varje dag ändå rädd. Det försvinner inte, trots att jag idag är stark och säker. Trots att jag pluggar på universitetet, driver en organisation, föreläser, undervisar, har hus, hund och en fantastisk familj och vänner… så är jag alltid beredd på försvar, på flykt och på krig. Jag är samma människa nu som då, livrädd och livsskadad.

Tänk om domaren i en av alla rättegångar, han som stirrade mig stint in i ögonen och hånlog, han som inte trodde på mig - tänk om han förstod. Tänk om förövarnas försvarsadvokater förstod.  Tänk om socialtjänsten, dem jag bett om hjälp, tänk om de förstod. Tänk om de som skrattat åt mig och tyckt att jag varit en mes som inte slagit tillbaka, tänk om dom förstod.

Tänk om alla de som tyckt sig veta – förstått.

Tänk om förövarna, de som är utan skam och skuld, utan omtänksamhet och medmänsklighet. Förövarna som är fria från straff, skador, livslång smärta och osynliga ärr, förstått.

Det gör dom inte.

Men vi, vi som blivit utsatta för dom, vi bär straffet åt dem, helt ofrivilligt och helt oåterkalleligt.  

Vi bär deras straff, skuld, skam, minnen och skador… det är därför vi ibland är tomma.

Tomma, borttappade och totalt orkeslösa.

❤// Linda Ljungdahl

12. nov, 2018

     Jag sätter mig ner på ett av de få lediga sätena på spårvagnen. Sättet är nerklottrat och ur dynans framkant har någon grävt ur en del av stoppningen. Vagnen börjar rulla med ett väldigt ryck och flera av de som står upp tappar balansen och tar ett skutt framåt.

Det är en mängd olika dofter som blandats i detta trånga utrymme. Det luktar tidningssvärta av någon anledning, och svettiga gympaskor.

-"Grönsakstorget nästa".  Vagnen stannar med ett ryck, dörrarna öppnas. Ett gäng tonåringar springer på vagnen. De pratar och skrattar högljutt. Går framåt i vagnen. En man i stilig kostym och portfölj kliver på. Han pratar i mobilen. Det låter viktigt. Han ställer sig lutandes mot på- och avstigningsräcket.

Han ser väldigt bra ut. Välvårdad. Luktar rakvatten, en sträv, djup ton av sandelträ…och läder.

Vagnen börjar åter rulla med ett ryck och stående resenärer rycks med. Det myllrar av ljud. Samtal, skratt, energiskt berättande, ringsignaler, gnissel från vagnen som stannar och rullar igen ...och ett väsande.

Det är mannen med rakvattnet som nu väser. Han ser vansinnig ut i ögonen. Jag lutar mitt huvud lite för att bättre höra var han säger.

”Nu j-vlar lyssnar du! Jag skiter faktiskt i om du inte vill. Klockan fem ska du vara klar. Fattar du?”

Jag stelnar till. Vad säger han egentligen, och till vem?

”Våga inte säga ett ord till, du lär ångra dig, det vet du. Klockan fem sa jag”.

Han knäpper av telefonen med ett snabbt tryck, lägger ner mobilen i fickan och stirrar mig sedan rätt in i ögonen. Jag vänder blixtsnabbt bort mitt huvud och min blick men känner ändå hur han iskallt stirra på mig. Jag blir rädd. Han är fruktansvärt obehaglig.

Var det hans fru som han pratade med i telefonen? Är han alltid sån mot henne. Hur mår hon? Vad händer klockan fem då han kommer hem? Jag ryser, svettas, fryser.

-”Brunnsparken nästa”. Spårvagnen bromsar in. Han rör på sig och automatiskt vänder jag mitt huvud åt hans håll. Min blick möter hans svarta ögon och han ler hånfullt åt mig medan han lugnt och tydligt säger: ”Nyfikna jävla bitterfitta”.

Han går ner på första trappsteget, vagnen stannar och dörrarna öppnas.

”Men tjena Tomas, det var inte igår”. Han känner någon som står där ute. De kramar om varandra på ett ”killigt” sätt, skrattar. Han låter helt annorlunda nu, trevlig.

Dörrarna stängs och vagnen rycker igång och där sitter jag lite chockad.

Jag funderar; Om jag, på denna lilla stund, hann att bli så obekväm, så rädd att jag stelnar till, att hjärtat pumpar i tvåhundra, vad kommer då inte hans fru att känna klockan fem, klockan sex eller sju. Varje dag, varje natt.

Hur länge har hon haft det så här?  Får hon hjälp? Vet någon hur hon har det? Har hon någon som bryr sig om henne och förstår hur hon lever?

-”Centralstationen nästa”.

Här ska jag av. Jag tar min väska, reser mig och går fram mot dörrarna. Det känns fel. Varför gjorde jag inget? Jag skulle stått på mig. Frågat Rakvattensmannen vad han höll på med. Berättat att jag fattar. Det han gjorde är fel, förbjudet  och överj_vligt!  Det känns som att hans fru dröjer sig kvar i vagnen och nu vänder jag henne ryggen och går.

 Förlåt!

Jag går av. Tar mig hem.

 Klockan fem drar jag tändstickans plån mot tändsticksasken och tänder ett stearinljus. En hoppets ljus för alla dem som idag blir slagna, kränkta, våldtagna och terroriserade. Förlåt mig!

// Linda Ljungdahl

12. nov, 2018

"Nuet gör det möjligt att överleva.
Hoppet gör det möjligt att leva"

Björklund