28. jul, 2019

Förtvivlans sten

Han sparkar småstenar framför sig.

Kroppen är tung. Känns orkeslös och stel.

Om han bara kunde förstå. Hur blev det så här?

Förra veckan var allt bra. De hade planer inför semestern och det fanns bara dom två. 

Han tittar ut över åkrarna. Säden är snart mogen. Det luktar gott. Svalorna flyger lågt. Leker och skriker i kapp. Vinden får havrestråna att vika sig rytmiskt som i ett vågspel.

Där framme är den stora stenen. Där satt de, nykära, för ett år sedan. Lycka och bekymmerslöshet. Han var så fin. Hans ögon glittrade i kvällsolen och det lätta ruset från champangen surrade i huvudet tillsamman med förälskelsen.

Han sa att jag var det vackraste han mött. Han sa att det var ett under att vi funnit varandra, att vi vågat och att vi tog steget - att det måste varit en plan i Guds stora spel.

Han var så färgsprakande, så glad. Alltid i nuet och aldrig långsint. Han pratademed alla, alla verkade älska den mannen jag älskade så. Han var mitt liv, nu när jag funnit honom var ingenting sig likt längre. Jag blev stark och stolt. Jag fick vingar att lyfta med och att våga leva som den jag verkligen är. Frihet och en förlösning.

Han lägger handen på stenen. Den är solvarm. Tårarna började rinna. Känslorna rinner över honom. Hans ben bär inte. Han sjunker ner bredvid stenen. Lutar sig ihokrupet mot den.

Salta tårar strömmar ner och det blir svårt att andas normalt. Han känner en panik stiga innifrån som vill ut. Det bubblar och ryter där inne, av ensamhet, aggression och hjärtslitande saknad.

Vad hade han gjort fel?

Varför slår livet tillbaka så förunderligt hårt, rätt i bröstkorgen?

Han minns Pontus sista ord. De river i bröstet och kramar sönder hjärtat:

- Jag ville bara leka med dig, fattar inte att du gick på allt dravel. Du är inget annat än en misslyckad, osjälvständig pajas. Du är enbelastning!

Det knyter sig i bröstet. Tårarna täcker synen och skammen och ynkigheten tar över.Han blundar, hårt.

Hur kunde han vara så blåögd? Alla vet om det, dom kommer att skratta åt honom så länge han lever.

Fia hade varnat honom:

- Jonas gå inte på detta. Pontus är en riktig manipulativ skitstövel. Kommer du inte ihåg vad han gjorde mot Tom förra året?

Varför lyssnade jag inte på Fia? Varför lät jag hela mitt jag slukas av honom?

Varför tillät jag honom att kalla mig alla elaka saker?

Varför tillät jag honom att tvinga mig till så mycket som jag kände var fel?

Nu sitter jag är. Förnedrad, trasig, med sår som aldrig kommer att läka. Jag måste vara helt dum i huvudet som gått på allt detta. Han har rätt;jag är totalt misslyckad.

Han reser sig sakta upp. Stenen stöttar och ger hållfasthet en stund.

Han tittar upp, mot sädens rytmiska vågspel. Mot svalornas skriande lek och mot grusvägen. Han känner efter en extra gång, känner in och memorerar stenens solvarma yta. Han går upp till vägen. Låter den ena steget leda det andra.

Det är dax att vandra vidare. Dax att försöka läka, hitta vägen igen, vägen framåt och förbi de erfarenheter han fått att bära med sig.

- En dag kommer jag att minnas, att detta var dagen då jag börjar om! Han tar ett djupt smärtsamt andetag.

Tårarna rinner fortfarande, sakta. Stegen är lika tunga, hjärtat lika krossat, skammen lika så men insikten om att denna erfarenhet en dag kommer att vara en styrka, är ny.

// LindaLjungdahl Sep-17