Allt för sent.

Karin har bestämt sig nu. Hon måste lämna Roger på något sätt. Nu.
Kvällen kommer. Roger är redan på dåligt humör när han kommer hem från arbetet. Karin bestämmer sig ändå för att säga det. De orden som hon inte vet resultatet av att säga. Efter kvällsmaten har Karin samlat så mycket mod att hon säger det;
- Roger, jag kommer att lämna dig.
Karin börjar skaka av rädsla och hjärtat slår så fort.
- jasså, å vad har du fått detta ifrån då?
Roger är lugn men hans ögon har blivit helt svarta. Han läser tidningen utan att titta på Karin.
Karin hade inte räknat med att få en motfråga. Hon tar sats och får anstränga sig för att våga svara. Hon måste svara, Roger kommer att kräva det.
- Jag orkar inte längre. Jag orkar inte med dina utbrott, dina knytnävar och hot.
Karin måste stoppa sig själv. Plötsligt känns det som att hon öppnat ”Pandoras ask” och det vill bara välla fram sanningar och känslor. Hon vill kasta dom, allihop, hårt i Rogers ansikte. Hon vill att orden ska träffa honom så som hans knytnävsslag så många gånger träffar hennes kropp.
Hon ser på Roger. Han ser oberörd ut och verkar strunta i vad hon just avslöjat. Han verkar försjunken i tidningen.
Karin går in i köket och plockar undan efter kvällsmaten. Hon känner sig stark. Starkare än på många år. Hon har övertaget och nu ska hon börja ett nytt liv utan rädsla, hot och tassa på tå. Ett eget liv, utan Roger.
Detta gick bättre än hon vågar tro.
Karin och Rogers granne Mats börjar jobba tidigt på mornarna. När Mats går förbi Karin och Rogers ytterdörr möts han av en till synes livlös och alldeles blodig Karin.
Karin ligger nersövd i respirator nu. Hennes käke är sönderslagen, 12 tänder utslagna. Högra armen är av på 3 olika ställen. 5 revbensbrott och en punkterad lunga. Brott på bäckenbenet, spräckt njure och blödning i buken och en fraktur på skallen med efterföljande hjärnblödning.
Karin kommer att bli fri Roger. Hon kommer att slippa rädslan och hoten. I morgon kl 15.00 ska hela Evas släkt och barn samlas hos henne, för att kl 15.15 stänga av respiratorn.

❤// Linda Ljungdahl 2018