Lindas blogg; "Då, nu & sen"

3. feb, 2019

Hej

Vilket fantastiskt år 2018. Det blev året med många möten, många nya lärdomar och insatser. Med engagemang i EuroPride och andra lokala evenemang och sedan slutade 2018 men en den ständigt växande insatsen för vår mest utsatta medmänniskor i ”Julklappsgåvan”.

Jag har snart tappat räkningen, men i många år har Courage 4 Life delat ut skänkta julklappar till barn som annars inte skulle få några. Eller rättare sagt så delar vi ut julklappar till föräldrar som inte har råd och möjlighet att köpa julklappar till sina barn.

I år delade vi ut över 1000 julklappar!!

Det är en ofattbar känsla att få möjligheten att göra detta. Det är detta uppdrag som numera sätter stor guldkant på julen- glädjen att få vare en del av en stor medmänskligt julgåva.

Vi samarbetar varje jul med Göteborgs räddningsmission och Gothia Tower i Göteborg och det är dessa som är insamlare och organisatörer.

Runt om i Göteborg med omnejd kommer stora och små, unga och gamla och lägger nyinköpta, oinslagna julklappar i en stor låda i Gothia Towers reception.

Knappt 2 veckor innan jul kommer Göteborgs räddningsmission och hämtar alla dessa med-hjärtat-skänkta julklappar. De sorterar upp alla tusentals klappar och delar sedan ut till förvalda organisationer runt om i Göteborgstrakten. Organisationer som i sin tur tagit emot ansökningar från förtvivlade föräldrar. Med stolthet kan jag berätta att Courage 4 Life är den organisation som hjälper till att dela ut allra flest av dessa julklappar.

Courage 4 Life har under November och December tagit emot en uppsjö med ansökningar, flera hundra, men på våra utdelningsdagar strax innan jul, tar vi också emot föräldrar som inte ansökt i förväg. Detta kan vara papperslösa flyktingar eller föräldrar i svår ekonomisk situation som genom andra organisationer eller instanser fått reda på att vi delar ut julklappar till svårt ekonomiskt utsatta föräldrar.

I år alltså över tusen utdelade julklappar.

I år var vi 5 stycken personer från organisationen som febrilt packade och delade ut julklappar vid vår lokal för utlämning och upphämtning.

5 personer som får ta del av oändlig tacksamhet, tårar av lycka och lättade axel-ok.

5 personer som fått höra berättelser som skär i hjärtat, berättelser som sätter människovärdet på högkant.

5 personer som fått ta emot kramar, klappar, slängpussar och leende ögon.

5 personer som åkt runt och delat ut julklappar till dem som inte hade någon möjlighet att själva komma och hämta dem.

Vi har suttit och läst ansökningar och gråtit, blivit förtvivlade över orättvisor och människors brist på empati och omvårdnad och brist på genomförande av lagstadgade rättigheter.

Men vi har också varit överlyckliga för att få ta del av allt detta, för att få vara en del av allt detta och för att få den äran att se utöver det vi annars inte skulle fått se, höra och uppleva.

Tack alla fantastiska människor som vi mött under insamlandet av julklappar, under hämtningen av alla dessa drygt tusen klappar, under julklappsutdelningen och efteråt.

Vi vill med största ödmjukhet dela alla varma Tack, alla kramar och tårar av lycka med Er, Ni som skänkt alla dessa julklappar – utan Era från-hjärtat-skänka gåvor hade inget av detta varit möjligt!

Ett enormt och speciellt TACK till de som bidrog innan jul till att en mamma, hennes dotter och en liten nyfödd bebis (bebisen föddes 1 vecka innan jul) fick julpynt till sin nya, tomma lägenhet och Tack för de fantastiska julklappar ni skickade med till flickan. Här följer en hälsning från mamman: 

"Tack så jätte- jätte mycket! Det känns som en sån lättnad, nu vet jag att jag kan julpynta hemma med min dotter Vi får julmys. Jag har varit så orolig för hur hon skulle känna när alla andra har pyntat men inte vi, när alla andra fått julklappar men inte hon. Det har varit en enorm klump i magen men nu har det försvunnit. Jag är så lycklig. Känner mig som en ballong som exploderar av glädje, jag vill lixom bara ”krama ihjäl” alla som hjälp oss. Tack alla underbara människor, tack från djupet av mitt hjärta".

Ett speciellt Tack även till Er, Ni som hjälpte vår ensamstående mamma men ett barn vilka lever gömda, den svårt utsatta pappan med en 18 månaders bebis, den unga nyblivna mamman som i höstas blev svårt misshandlad av barnets pappa, utsläng, utfryst av familjen och som nu bor hos sin väninna och mamman med tre barn vilka nyss kommit till Sverige pga, tortyr och misshandel. TACK för att Ni skänkte presentkort till julmat, kläder och julklappar.

Här kommer en hälsning från en av dessa oerhört tacksamma medmänniskor:

”Att få denna hjälp är som ett under. Jag har inte vetat hur jag skall gå till väga, hur jag skulle lösa detta och så kommer det en gåva från en okänd människa och som löser allt. Tack du okända människa, om du bara visste vilken fantastisk insats du gjort. Tack/ B

Tusen Tack för sponsringen av utdelningslokalen i år och för att Du Åsa, kom i slutet, skickade hem fem stycken väldigt trötta utdelare och städade lokalen åt oss. Tack, tack, tack!

Tusen tack Alla otroliga givare av julklappar och Tusen tack till Henrik Brycke med familj, Irene och Erik Kolsrud, Conny Jacobsen, Lena Johnsen, Bengt Ek med familj, Gelhar och Rick och Åsa Hellgren.

Tack till Courage 4 Lifes fantastiska eldsjälar till mentorer och Tack till Göteborgs räddningsmission och Gothia towers för ännu ett år med gott samarbete för att bidraga till en mera glädjefylld jul för de av våra medmänniskor som har det extra svårt!

 

All kärlek/ Linda Ljungdahl

(föreläsare & grundare av Courage 4Life)

22. nov, 2018

Hur kan en människa som är full med innehåll; hjärna, hjärta, muskler, skelett, tarmar, blod, nervtrådar osv, bli helt tom?

Funderingen är relevant, framför allt pga. att denna tomhetskänsla är vanlig bland människor i kris men också för att samhället ofta har liten eller ingen förståelse för detta.

Till ”tom” kan också läggas känslor som ”borttappad” och ”totalt orkeslös”. Det är förutom en krisreaktion också en enorm energislukare, oftast just då, man allra mest behöver denna energi och kraft.

Känslan är, i själva verket mer än en känsla. Den är en krisreaktion som i allra högst grad är verklig och faktiskt ”slår ut” kropp och själ. En krisreaktion är inte en påhittad eller inbillad känsla utan en normal och sann reaktion på en onormal händelse.

Krisreaktion…

För det första så reagerar vi alla olika, när vi är i kris. Det går aldrig att i förväg veta hur en person kommer att reagera. Inte heller hur personen kommer att tolka händelsen, krisen. Detta beror bland annat på tidigare erfarenheter i livet och hur vi då hanterat kriser. Vad vi har för nätverk omkring oss, vilken betydelse krisen har för oss. Vilken social förutsättning- och familjesituation vi har och i vilken fas i livet vi befinner oss.

Ibland uppstår denna kris mitt i vardagen, pga. ett tungt besked såsom sjukdomsbesked, besked om uppsägning eller skilsmässa.

Ibland uppstår krisreaktionen mera traumatisk och plötslig, exempelvis om man utsatts för olycka, rån, naturkatastrof eller våld.

Oavsett hur svår krisen är, så följer den samma mönster och är indelat i fyra olika faser. En människa i kris genomgår dem alla men på olika sätt. En del personer kan stanna kvar i en eller ett par faser längre än de andra. Andra går nästan obemärkt förbi någon fas eller flera av dem. Vissa personer kan gå fram och tillbaka i faserna beroende på om en ny kris tillstött, innan de hunnit genom den första. En person kan också ha ”fastnat” i någon av faserna och ha svårt att komma ur den.

Ett vanligt sätt att benämna krisreaktionens faser är dessa; den första fasen: Chockfas, den andra: Reaktionsfas, Tredje: Bearbetningsfas och den fjärde fasen: Nyorienteringsfas.

Hade det varit så att krisreaktionen försvann lika kvickt som den kom, så hade det hela inte varit en ”sådan stor grej” men det är sällan så. Jo visst, ibland kan någon fas mattas av redan efter några minuter, ibland timmar, men andra gånger kan den stanna i veckor, månader eller i värsta fall i år. Allt beror på de förutsättningar jag skrev om ovan. Men, ju längre krisens tre första faser finns kvar desto större behov att professionell hjälp behöver personen för att ta sig ur, om det nu är möjligt att få hjälp.

Tänk dig nu hur en våldsutsatt har det. En våldsutsatt kvinna eller man som då och då utsätts för oberäkneliga övergrepp; psykiska, fysiska, ekonomiskt och / eller sexuella. Eller någon som dag ut och dag in lever med rädsla och hot.  Några av hoten blir dessutom ibland satta i verk. En person som lever så här, befinner sig i en ständig krisreaktion. En krisreaktion som konstant pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan chockfas och bearbetningsfas.

Som jag skrev ovan; ju längre krisreaktionen har funnits, eller finns, desto längre tid tar det att komma från den. Att bli fri från den… om man någonsin blir det. Ibland pågår bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen resten av livet och de kan avlösa varandra lite hur som helst, beroende på hur livet ter sig. Även om våldet sedan länge är över kan den livslånga krisen pågå. Ett ärr som aldrig försvinner. Händelser som aldrig går all glömma bort.

Det är snart 10 år sedan mina barn och jag blev fria från den sista av förövarna.

Jag är inte ”en helt annan människa idag”, fast det är så man oftast säger. Jag är samma människa nu som då, skillnaden är att jag inte behöver vara rädd varje dag. Skillnaden är att jag idag inte behöver frukta för mina barns liv och mitt. Vi behöver inte konstant bli kränkta, hotade, baktalade, förlöjligade, bestulna och slagna. Vi behöver inte längre vara rädda för att utsättas för mordförsök. Jag behöver inte längre vara rädd för nya våldtäkter.

Men, för att skriva från Mitt hjärta och själ, från min krisreaktion, så är jag varje dag ändå rädd. Det försvinner inte, trots att jag idag är stark och säker. Trots att jag pluggar på universitetet, driver en organisation, föreläser, undervisar, har hus, hund och en fantastisk familj och vänner… så är jag alltid beredd på försvar, på flykt och på krig. Jag är samma människa nu som då, livrädd och livsskadad.

Tänk om domaren i en av alla rättegångar, han som stirrade mig stint in i ögonen och hånlog, han som inte trodde på mig - tänk om han förstod. Tänk om förövarnas försvarsadvokater förstod.  Tänk om socialtjänsten, dem jag bett om hjälp, tänk om de förstod. Tänk om de som skrattat åt mig och tyckt att jag varit en mes som inte slagit tillbaka, tänk om dom förstod.

Tänk om alla de som tyckt sig veta – förstått.

Tänk om förövarna, de som är utan skam och skuld, utan omtänksamhet och medmänsklighet. Förövarna som är fria från straff, skador, livslång smärta och osynliga ärr, förstått.

Det gör dom inte.

Men vi, vi som blivit utsatta för dom, vi bär straffet åt dem, helt ofrivilligt och helt oåterkalleligt.  

Vi bär deras straff, skuld, skam, minnen och skador… det är därför vi ibland är tomma.

Tomma, borttappade och totalt orkeslösa.

❤// Linda Ljungdahl

12. nov, 2018

     Jag sätter mig ner på ett av de få lediga sätena på spårvagnen. Sättet är nerklottrat och ur dynans framkant har någon grävt ur en del av stoppningen. Vagnen börjar rulla med ett väldigt ryck och flera av de som står upp tappar balansen och tar ett skutt framåt.

Det är en mängd olika dofter som blandats i detta trånga utrymme. Det luktar tidningssvärta av någon anledning, och svettiga gympaskor.

-"Grönsakstorget nästa".  Vagnen stannar med ett ryck, dörrarna öppnas. Ett gäng tonåringar springer på vagnen. De pratar och skrattar högljutt. Går framåt i vagnen. En man i stilig kostym och portfölj kliver på. Han pratar i mobilen. Det låter viktigt. Han ställer sig lutandes mot på- och avstigningsräcket.

Han ser väldigt bra ut. Välvårdad. Luktar rakvatten, en sträv, djup ton av sandelträ…och läder.

Vagnen börjar åter rulla med ett ryck och stående resenärer rycks med. Det myllrar av ljud. Samtal, skratt, energiskt berättande, ringsignaler, gnissel från vagnen som stannar och rullar igen ...och ett väsande.

Det är mannen med rakvattnet som nu väser. Han ser vansinnig ut i ögonen. Jag lutar mitt huvud lite för att bättre höra var han säger.

”Nu j-vlar lyssnar du! Jag skiter faktiskt i om du inte vill. Klockan fem ska du vara klar. Fattar du?”

Jag stelnar till. Vad säger han egentligen, och till vem?

”Våga inte säga ett ord till, du lär ångra dig, det vet du. Klockan fem sa jag”.

Han knäpper av telefonen med ett snabbt tryck, lägger ner mobilen i fickan och stirrar mig sedan rätt in i ögonen. Jag vänder blixtsnabbt bort mitt huvud och min blick men känner ändå hur han iskallt stirra på mig. Jag blir rädd. Han är fruktansvärt obehaglig.

Var det hans fru som han pratade med i telefonen? Är han alltid sån mot henne. Hur mår hon? Vad händer klockan fem då han kommer hem? Jag ryser, svettas, fryser.

-”Brunnsparken nästa”. Spårvagnen bromsar in. Han rör på sig och automatiskt vänder jag mitt huvud åt hans håll. Min blick möter hans svarta ögon och han ler hånfullt åt mig medan han lugnt och tydligt säger: ”Nyfikna jävla bitterfitta”.

Han går ner på första trappsteget, vagnen stannar och dörrarna öppnas.

”Men tjena Tomas, det var inte igår”. Han känner någon som står där ute. De kramar om varandra på ett ”killigt” sätt, skrattar. Han låter helt annorlunda nu, trevlig.

Dörrarna stängs och vagnen rycker igång och där sitter jag lite chockad.

Jag funderar; Om jag, på denna lilla stund, hann att bli så obekväm, så rädd att jag stelnar till, att hjärtat pumpar i tvåhundra, vad kommer då inte hans fru att känna klockan fem, klockan sex eller sju. Varje dag, varje natt.

Hur länge har hon haft det så här?  Får hon hjälp? Vet någon hur hon har det? Har hon någon som bryr sig om henne och förstår hur hon lever?

-”Centralstationen nästa”.

Här ska jag av. Jag tar min väska, reser mig och går fram mot dörrarna. Det känns fel. Varför gjorde jag inget? Jag skulle stått på mig. Frågat Rakvattensmannen vad han höll på med. Berättat att jag fattar. Det han gjorde är fel, förbjudet  och överj_vligt!  Det känns som att hans fru dröjer sig kvar i vagnen och nu vänder jag henne ryggen och går.

 Förlåt!

Jag går av. Tar mig hem.

 Klockan fem drar jag tändstickans plån mot tändsticksasken och tänder ett stearinljus. En hoppets ljus för alla dem som idag blir slagna, kränkta, våldtagna och terroriserade. Förlåt mig!

// Linda Ljungdahl

12. nov, 2018

"Nuet gör det möjligt att överleva.
Hoppet gör det möjligt att leva"

Björklund
16. okt, 2018

Jag kommer ihåg hur jag vissa dagar, kvällar och nätter kunde famla runt i musikvärlden, för att hitta musik och texter som kunde ge mig hopp och stöd, och många gånger tröst.

Jag kan göra så än idag, fast idag är det betydligt lättare att hitta musik och tröst däri.

För dig, DU som just nu kämpar för att hålla din näsa över det stormiga havet. För dig, Du som kämpar med att hitta tröst och hopp och som stundvis eller alltid känner hur nära du är att bara ge upp; Gör det inte. Det finns tröst, och det finns hopp.

Det finns många väldigt bra låtar. Texter som talar till oss. På denna hemsida har jag valt ut flera olika låtar, som talar. Jag kommer också att lägga upp flera här, då och då.

Exempelvis, lyssna här.

I vår berättelse och under avsnitt 5) "Slutord" finns mina tankar om att gå vidare och att hitta möjligheten att hitta sig själv igen. Läs gärna. Du kan trycka här.

I courage 4 Life finns en utbildning (helt kostnadfri) för dig som antingen lever i våld nu, eller som har levt i våld men fortfarande känner dig som om du på något sätt ännu är kvar i det. Utbildningen heter "Hand till Hand" och är väldigt bra. Läs mera om denna och annat kring våld i nära relation här.

 

I nuet:  

Allt för många förstår, vet eller till och med ser att någon i deras närhet far illa. Jag tänker ofta på hur det känns inom dem.

William Wilberforce sa 1789: "Du kan välja att titta bort,men du kan aldrig hävda att du inget visste".