5) Slutord!

Mina barn och jag levde i mer än 15 år med våld i nära relation.

Det sätter sina spår. Inte små spår likt avtrycken i snön från en fågel på vintern utan spår likt jordplattor som flyttats vid ett skalv. Efter våld blir man aldrig den samma igen, vare sig man är barn, tonåring eller vuxen.

Vi bär inre märken av jordplatteförflyttning. Alla som levt i våld gör det, oavsett "hur långt skalvet varit" eller "hur stor mängd magma som sipprat ut från våldets jordskalv och därmed förändrat hela landskapet".

Våld innebär en förändring av jaget, av synen på livet och synen på andra människor. Livet får en annan innebörd, speciellt då man lyckats lura döden en gång eller som i vårt fall flera.

Beroende på hur vi är som personer drabbas vi olika av våldet men vi går aldrig fria från det.

Vi levde i grovt våld under längre tid så med största respekt för mina barn så väljer jag att  endast skriva från  mitt egna perspektiv från och med denna rad...

Hur tar man sig vidare?

Hur tar man sig framåt?

Jag får samma frågor varje gång jag är ute och föreläser.

Mitt svar är ett enda;

Jag tog mig vidare genom att förlåta och genom att älska.

Efter att lämnat våld så är man oftast oerhört förvirrad, rädd och osäker. Jag var allt det där. Det tog lång tid att hitta vad som var framåt, rätt, och vad som var jag. Det tog lång tid att förstå att den fasad som jag under många år byggt upp inte bara var ett skydd mot omvärlden utan att den också var byggd för att gömma mitt "ersatta" jag för mig själv.

Det tog lång tid att förstå och hitta verktygen som bit för bit kunde riva denna mur. Det tog tid att inse att för varje bit som togs bort från muren så föll en bit av mig själv i samma takt, och det tog tid att förstå att dessa bortplockade delar från muren av en fasad innebar att jag var tvungen att ersätta dem med kunskpen om vem riktiga jag var.

Enda möjligheten för att kunna göra detta rivningsarbete hållbart och inte mura upp den där muren igen för att åter kunna gömma sig bakom var att förlåta dem som var oss skyldiga... Jag var tvungen att förlåta de som utsatt barnen och mig för våld.

Jag var tvungen att förlåta dem för att kunna släppa mig själv fri från förövarna, fri från våldet, fri från fångenskapet och fri för att kunna få "Rättigheten till mitt egna liv".

"Jag förlåter er för det ni gjort mot mig men jag kommer aldrig att tycka att det är rätt och heller aldrig förstå det. Jag förlåter er för nu har ni inte längre rätten över mitt liv. (Tack gode Gud för att det inte är min uppgift att straffa de som kanske straffas bör"!)

Jag är idag en ny person, den som bestämmer över mitt egna liv. Jämför jag med hur jag var innan våldet så skulle jag aldrig vilja ha tillbaka mitt gamla jag.

Våldet önskar jag så klart ogjort främst för mina barns skull, men alla dessa händelser och situationer har gett så mycket i erfarenhet och detta har i sin tur senare berikat mig.

Jag förstår att detta kan låta helt uppåt väggarna men utan dessa erfarenheter så skulle jag inte varit jag. Jag är idag en betydligt mera klok person. Jag är en bättre mamma och en bättre medmänniska, det är jag tacksam för. Det enda som idag tynger mig är skammen över att inte kunnat skydda mina barn bättre, att inte kunnat exkludera dem från våldet. Denna skamm gör sig påmind varje dag men jag har idag då lärt mig att tänka:

- "Jag gjorde så gott jag kunde, jag kan inte förändra det som skett", det ger ett visst lugn men frigör mig inte från denna skuld och skam då det är svårare att förlåta sig själv än ändra.

Idag lever jag med en sjukdom. Den klassas som "svår och obotlig". En av alla de läkare som är involverade i min hälsa la huvudet på sned och tittade på mig vid ett läkarbesök för ett par år sedan;

- "Min tro är att sjukdomen kommit pga det våld du utsatts för mot hjärnan och ryggraden".

Det kan vara så.

Livslångt straff.

Förlåta och leva.

*

Man blir aldrig fri från våldet, oavsett. Det gäller att hitta ett förhållningssätt till det man varit med om och ett förhållningssätt till livet, exempelvis så är inte livet självklart längre. Livet är en gåva. Mina barn är en gåva av livet, och jag älskar dem mera än vad som ryms i min kropp.

Gud gav oss livet, Han räddade oss, han bar oss då benen domnat, han andades åt oss då luften tagit slut - så må din vilja fortsätta att ske så som i himelen så ock på jorden.

/ Linda

 

 

I lived...