3) Hur är det möjligt? Igen.

"Trumslag stiger mot skyn, och med dom mitt hjärta. Rösten som ljuder ur trumman säger -Jag vet att du är trött nu men kom, detta är vägen". /Rumi

Jag började läsa in gymnasiet då jag och min son flyttat från hans pappa och jag fick därefter jobb när gymnasiets tre år var över. Jag älskade att vara mamma, visst lite ”klyschigt” kanske, men min son var som livets guld. Vi hade så mycket i bagaget redan nu så mitt mål; att vi skulle ha det så bra det bara gick var mera än en tanke, det var det enda tänkbara.

Ju fler år som gick ju större blev frågan om tvåsamheten, skulle våga igen?

Jag vågade då min son var 6 år. Jag hade tre olika jobb och det var på ett av dessa som jag mötte honom, min blivande man.

Han arbetade som chef på en stor organisation och jag arbetade som utbildare/ lärare där. Vi flyttade ihop ganska snabbt och efter några år gifte vi oss och vår dotter kom.

Ja, vi var lyckliga. Vi hade det vi ville och vi gjorde det vi ville....men någonstans så kände jag att det kröp under vår husgrund, igen.

Efter drygt ett år som gifta så kom det. Våldet var tillbaka.

Min man började förändras. Han blev bitter, grinig, arg och kontrollerande.

Framförallt så var det min son och jag som fick ta emot dessa ökade känslostormar.

Min man förlorade jobbet och efter ett halvår så var mannen jag gift mig med, min sons bonuspappa och min dotters far en främling rakt igenom.

Jag jobbade nätter på akuten och på dagarna försökte jag balansera upp min familj som nu befann sig på djupt vatten.

Jag märkte hur framförallt min son drastiskt började må allt sämre, min dotter kontrollerades minutiöst av sin pappa och jag klockades om jag skulle ut med soporna.

Hans kontrollbehov var enormt. Han skrev ner, i en svart bok men mjuka pärmar, exakt vad min son gjorde varje dag, detta medan han verbalt hånade och kränkte honom. Det dåliga samvetet över att inte kunna skydda och försvara min son var så stort. Det var mitt ansvar, jag var hans mamma och jag ville inget hellre än att linda in honom i min kokong så att ingen någonsin kunde komma åt honom igen, men vad jag än gjorde så slog det tillbaka mångfalt. Min man såg till att överallt sätta upp hinder för att någon av oss skulle kunna må bra.

Mina barn var mitt allt och kärleken till dom vägdes mot att försöka hålla min man så lugn det bara var möjligt. Spelet var här, igen. Skillnaden nu var att jag hade ansvar över två barn.

Det psykiska våldet omringade oss 24 timmar om dygnet. Det fanns inte längre någon dag med paus. Vi höll på att falla sönder medan min man hotade med allt som kunde hålla min rädsla på högsta nivå. Han skulle se till att min som blev tvångsomhändertagen genom hans lögner eller att han försvann spårlöst, min dotter skulle tillfalla honom i en vårdnadstvist där han planerade att ljuga fullt ut tills de burade in mig Om jag inte innan det "bara försvann".

Jag visste att han var kapabel till vad som helst nu. Han hade bevisat det flera gånger om, så återigen började planering för frihet...till del 4