4) -Mamma, jag skulle bli en ängel i natt.

 

När min son var 13 år och min dotter 5 då gjorde jag slag i saken och flyttade med barnen från huset till en lägenhet inne i samhället.

Våld tar aldrig slut bara så där. En förövare slutar inte bara så där med sitt kontrollbehov och sin maktutövning. Vi hade levt med en sjuk man länge. En psykopat, en människa med en eller flera personlighetsstörning.

Jag skulle straffas för att jag ville skiljas, jag var som han kallade det "en äktenskapsbryterska". Han gjorde allt för att göra vår vardag fylld med rädsla och förvirring. En dag, ett halvår efter flytten, så var hans stora dag inne. Den han sedan sa sig planerat länge.

*

Det var februari och lördagsmorgon. Jag hade just lämnat av min nu 13-årige son vid tåget för ett besök hos sin pappa och därefter, för första gången på väldigt länge, lämnat min dotter hos hennes far. Det var inte utan problem. Hon ville inte (inte jag heller). Det vibrerade av oro och ångest i luften men han hade hotat med att se till att få ensam vårdnad om han inte fick ha henne varannan vecka framöver och nu skulle vi testa några dagar för att se hur det gick.

Jag visste inte var jag skulle ta vägen efter barnen var lämnade men hade fått ett erbjudande om att åka till goda vänner 15 mil bort, enligt dom så skulle jag troligen glömma att både äta, dricka och sova om jag var kvar hemma pga oron, rastlösheten och rädslan, dessutom behövde jag "komma hemifrån då jag knappt varit utanför byn på flera år" sa. Det avgjorde och jag åkte.

Jag hade lovat min dotter att ringa till pappas mobil på kvällen för att säga god natt till henne, så det gjorde jag men om och om igen landade signalerna hos hans mobilsvar.

Morgonen därefter ringde jag igen men samma resultat då.

Jag kände hur oron växte.

På eftermiddagen ringde min dotter. Det var en ljuvlig känsla. Hon mådde bra men ville komma hem. Dom skulle åka på utflykt men hon ville inte, hon sa att "pappa är konstig". Jag försökte övertala henne att pappa säkert planerat något kul.

Vi bestämde att jag skulle komma och hämta henne kl 21 samma kväll,

- Puss och kram mitt hjärta, vi ses i kväll och glöm inte att jag älskar dig.

- Puss och kram mamma, jag älskar dig massor.

Det var rätt skönt ändå att få komma bort hemifrån lite, men det var något som inte kändes rätt, jag kunde bara inte sätta fingret på vad.

Vi gick en lång promenad i det kyliga februarivädret och när det blivit mörkt ute gick vi in för att laga middag, då ringde min man.

I just denna sekund stannade tiden och det infann sig en känsla av total domning.

Min man var saklig. Han berättade att det som nu skulle ske hade han planerat länge.

Han fortsatte förklara att eftersom jag skrivit på skilsmässopapper, flyttat och tagit med hans dotter så var jag värsta sortens äktenskapsbryterska, sådana skulle straffas och jag hade därmed förbrukat min rätt till vår dotter.

Det jag också gjort mig skyldig till vara att ta hans liv från honom, han hade inget mera att leva för och eftersom vår dotter nu var hans så hade hon heller inget mera att leva för, så nu skulle de dö.

Jag var totalt chockad. Vad var det han sa? han måste skämta.

Pappan i familjen, som förstod att något var väldigt fel, stod nu bredvid mig och med sin mobil försökte han spela in samtalet.

Min man blev plötsligt helt hysterisk. Han skrek och gapade och jag hörde min dotter i bakgrunden, jag hörde att de satt i bilen. Hon grät och försökte lugna sin pappa. Han skrek beskrivningar på vem jag var och vad jag gjort mig skyldig till.

Innan jag visste ordet av så var han helt lugn och sansad igen. Jag hörde min dotter tydligare. Nu grät hon ännu mer;

- Pappa, stanna bilen så kan vi äta glass.

- Pappa var inte så arg.

- Pappa, jag vill att mamma kommer hit.

Mina tårar forsade och jag försökte, medan jag sprang runt och packade ihop en del av mina saker (med pappan och hans mobil i hasorna) få min man att ta sitt förnuft till fånga. Han blev högljudd och aggressiv igen.

- lugna dig nu, tänk på L, vad är det som hänt?

Jag var på väg mot min bil och återigen blev han lugn och sakliga.

- Linda nu kommer detta ske; jag har valt ut en plats, en bergvägg. Jag skall sätta L obältad i passagerarsätet och sedan ska vi två bli änglar.

Jag hörde L i bakgrunden;

- Pappa jag vill inte bli en ängel, jag vill till mamma. Pappa, snälla pappa, stanna bilen.

Det är nu som världen upphör att existera. Det är nu hjärtat lämnar kroppen och själen flyger ut på räddningsaktion.

- Stanna bilen *** , jag ber Mia möta dig och hämta L så får du och jag träffas och prata om detta.

- Snälla lyssna på mig. Du kan inte göra så här!

- Stanna bilen***, tänk på L. Hör du inte hur rädd och ledsen hon är? Ta mig istället, gör vad du vill men lämna L utanför detta!

Han lägger plötsligt på luren. Jag ringer hysteriskt upp honom men han "klickar bort" mig, om och om igen.

Jag kör som en galning. Jag måste hitta dom. Jag måste rädda min dotter. Då ringer han igen, nu vansinnig

- Linda, allt är ditt fel, din j'vla äktenskapsbryterska. Du ska straffas nu och resten av ditt liv. Idag ska vi dö, adjö Linda.

Han lägger på.

Jag var livrädd. Jag grät, skrek, bad till Gud, förbannade Gud... plötsligt ringde det igen. Jag skriker;

- Du måste stanna bilen! Fattar du?!

- Är detta Linda Ljungdahl?

Det var en man med lugn, stabil, mörk röst i andra änden.

- Ja det är det men jag kan inte prata nu!

Jag kände hur jag höll på att få fullkomlig panik. Mannen i andra änden skyndade sig att säga;

- Jag heter Klas och ringer från polisen.

Jag började gråta ännu mera och skrek tillbaka;

- Hjälp mig snälla, hjälp min dotter!

- Linda, lyssna nu. Dina vänner larmade oss och berättade vad som hänt och vi tar detta på största allvar. Vi har just nu ett antal enheter som är beredda att hjälpa till...

Klas hade frågor om fullständigt namn på min man, hans mobilnummer, hur han såg ut och om jag kunde ana var de kunde befinna sig osv.

Jag gav så mycket information jag kunde medans min bil på något sätt tog sig fram i vansinnig hastighet.

Klas ringde igen efter en stund. Nu berättade han att de, via GPS, lokaliserat min mans mobil. De visste var de var, utanför Borås.

Borås? Varför? Jag hade så många frågor, Jag hade sån panik men var ändå totalt fokuserad på vad som höll på att hända. Mitt barn höll på att dö!

Framför mig såg jag om och om igen min dotter, där i framsätet. Livrädd, gråtandes. Jag såg om och om igen en bergvägg, en bergvägg med en kraschad bil nedanför... Jag trodde jag skulle bli tokig. Jag var så förbannad, så fruktansvärt arg men ännu mera rädd.

Jag försökte gång på gång ringa min mans mobil men den var avstängd. Avstängd för att han höll på att sätta sin bestialiska plan i verket.

Det ringde!

Det var Klas igen.

-Linda, jag måste tyvärr ställe en obehaglig fråga nu men kan du ge mig ett signalement på L?

Mitt hjärta stannade. Hade de hittat henne? Levde hon? Var är hon?

-Linda, vi har inte hittat henne ännu men när vi gör det så måste vi veta att det är L. Förstår du? Linda?

Jag stortjöt men lugnade mig lite och kunde nog ge ett någorlunda signalement på min dotter.

- Linda kör nu så fort du kan hem till dig. Där står en bil och väntar på dig. De tar dig ner till Borås polishus. Okej?

-Ja, mmm. Jag fick nästan inte luft.

-Vi gör allt vi kan Linda, jag lovar. Jag hör av mig så fort jag vet något mera.

Jag körde vidare i den värld som upphört att existera på många sätt men Borås existerade. Min dotter och Borås.

Skrik, tårar, panikångest och högljutt ömsom bedjande ömsom förbannande konversationer med Gud. Detta är inte mänskligt, det är OMÄNSKLIGT. Varför Gud? Varför?

Det har gått drygt en och en halv timma sedan min man ringde, där hemma hos mina vänner. Det ringer igen. Klas.

-Linda?

-Ja..

-Linda, vi har hittat din dotter!

Dessa prövningar. Hur mycket tål enmänniska. Jag höll på att svimma, där, då.

Var hon död? Låg hon i ett kraschat bilvrak, nedanför den där förbannande bergväggen?

Jag kunde inte få fram ett enda ljud. Jag höll krampaktigt i ratten medan tårarna rullade nerför kinderna. Jag kunde inte andas, inte förrän Klas fortsatte;

-Linda, L lever, hon lever Vi har henne i en av våra bilar nu. Hon mår under omständigheterna bra.

Jag skrek, rakt ur. Tårarna vältrade ur ögonen.

Jag hade aldrig i hela mitt liv varit lyckligare än just nu. Hon lever!

Tack gode Gud för du hörde mig, Tack för att du räddade henne, Tack för allt, allt, allt....

-Vi ses i Borås, kör försiktigt nu!

Det var inte bara jag som grät, det lät som att även  Klas grät. Detta var en en bra dag, den bästa....av de allra värsta.

Efter många timmar på polishuset i Borås där förhör hållits, inte bara från polisen utan också från socialtjänsten, stod vi nu i nattmörkret utanför entrén dit en av poliserna kört fram bilen, den bilen som för bara några timmar sedan varit på väg att sluka min dotter och en bergvägg.

När jag öppnade dörren för att lyfta in en väldigt trött tjej frös jag till is.

I framsätet låg en nyköpt och oöppnad förpackning med änglavingar.

-Mamma, jag skulle bli en ängel i natt. Jag skulle ha dom då!

Jag kramade om henne så hårt jag bara kunde, lade änglavingarna i baksätet och sa;

-Nej L, inte i natt. I natt är du bara min lilla ängel.

***

Hans plan lyckades nästan. 

Det var endast genom Guds försyn och en klok poliskår som den "perfekta planen" gick i stöpet.

 

Vägen här efter var enormt tuff men vi hade ju hur som helst vunnit, eller?

Resultatet blev en 5-åring med svåra psykiska besvär, en storebror och en mamma som mådde fruktansvärt dåligt och en domstol utan erfarenhet av något liknande och därför, ett par månader senare, dömde till gemensam vårdnad.

Våldet ville aldrig ta slut. Kampen om barnens liv var i full gång.

Min advokat och jag stred på alla sätt. Vi skulle bevisa en lång rad olika saker medans min, nu exman, hittade på allt fler lögner, gjorde allt fler anmälningar till polis, socialtjänst, ringde runt till min arbetsplats, min familj och mina vänner. Skickade hot med posten, skar sönder mina bildäck och försökte köra över min son....och återigen togs min dotter från bevakat dagis för att han skulle kunna sätta sin ultimata plan i verket. "Hon var hans - Han skulle straffa mig - han hade inget att leva för längre och därmed inte heller Hans dotter".

Vi gömde oss, flydde. Vi pendlade mellan tingsrättsförhandlingar, förhör, utredningar, hovrättsförhandlingar...lögner och förtal. Vi levde i skräcken och förtvivla och jag gjorde allt jag var kapabel till för att vi skulle leva så "normalt" det bara gick. Kunde vi någonsin bli fria detta monster.

En dag var det över. En dag 5 år senare... till avslutande del