2) Må din vilja ske...

"Allt kan man ta ifrån en människa, utom en sak; den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig” /Viktor Frankl

...problemet kan dock vara att du inte förstå att du har en fri vilja, speciellt om någon bundit din själ och raderat ditt egna jag.

Jag flyttade till min pojkväns lägenhet. Jag var 16 år och 2 månader.

Han gillade att festa, det gjorde inte jag. Han gillade inte att arbeta, jag var tidigt det man benämner som ”arbetsnarkoman”. Han gillade att styra medan jag var uppfostrad i att "ta hand om och göra allt man kan för andra". SÅ han festade, blev sparkad från det ena jobbet efter det andra och styrde manipulativt in mig i en värld med skygglappar på men jag var kär.

När jag var 17 var vi på ultraljud. Vi skulle ha barn i mars/ april. Vi var förväntansfulla och lyckliga men inte alla med oss och snart smög sig sakta och knappt märkbart våldet in i vårt liv.

Efter 4 månaders graviditet kom första slaget...som täcktes över med lager av smink, förlåtelse och ånger men däremellan var min sambo lika underbart som jag var förblindad.

För honom tog festerna över mer och mer. Onsdag, fredag och lördag var stående festdagar och medan vårt hem pendlade mellan att fyllas av berusade, högljudda människor till oron över vad som skulle hända då min redigt berusade pojkvän kom hem, om han kom hem.

Strax innan min 18-års dag, den 5 april föddes en mörkhårig och ofattbart vacker pojke, vår son.

I ett och ett halvt år gick sedan livet mest ut på att "låta hans vilja ske", dvs. jag "tassade på tå", jag försökte se till att min sambo inte hade någonting att klaga på som i sin tur utlöste hans utbrott. Jag var till lags för att slippa våldet som alltid kom om jag inte var "lydig" och jag såg till att följa alla hans regler för att han skulle vara nöjd, och jag var fullkomligt livrädd för att min lilla guldklipp, min skatt, min son skulle råka ut för hans fysiska och okontrollerade våld.

*

En lördagsnatt, framåt morgonkvisten, kom min sambo hem. Han skrek efter mig så fort han landat på hallmattan. Jag flög upp ur sängen, rädd för att vår son skulle vakna och få sin fars berusade uppmärksamhet, jag stängde snabbt dörren till sovrummet efter mig och gick till honom.

Jag frågade tyst och genomtänkt vad han ville, om han inte skulle lägga sig och sova i soffan kanske. Snabbare än vad som borde vara möjligt greppade han tag med sin hand runt min vrist och drog till. Jag åkte handlös i golvet.

Det gjorde så ont. Jag landade på höften och axeln och förstod inte riktigt vad som hände men desto tydligare var vad som var på väg att hända...

Han drog sig snabbt fram och upp och satte sig över min kropp. Han spottade fram osammanhängande ord. Han var vansinnig, varför visste jag inte. Det visste jag väldigt sällan.

Det blev en kamp för att försöka ta sig loss och in i sovrummet. Där hade jag en nyckel gömd så jag kunde låsa om mig i nödfall, som nu.

Efter slag och sparkar, en sprucken läpp, skadade revben och ett brutet lillfinger lyckades jag fly in i sovrummet medan min sambo, mycket berusat, försökte ta sig upp från vardagsrumsgolvet och mot mig.

Jag låste mödosamt inifrån och satte mig sedan vid min sons spjälsäng. Av någon underlig anledning sov han trots det oljud som nyss varit.

Jag satt med min panna mot spjälorna, grät och tittade på det vackraste jag visste. Han, mitt Underverk, han låg där och höll hårt i sin snuttefilt. Det rörde sig ryckigt under hans ögonlock.

Framför vänster öga rann det blod längst en spjäla. Dropparna som landade på golvet bildade en mörk liten pöl.

En rejäl smäll i sovrumsdörren vittnade om att han tagit sig upp från golvet och nu var på andra sidan dörren.

Han skrek att om jag inte öppnade så skulle han slå in dörren.

- Snälla sluta. Lägg dig i soffan och sov så kan vi prata i morgon istället...

Inget kunde övertala honom att lämna dörren och tystna, istället började han slå våldsamt på dörren och jag märkte att han snart slagit sig igenom.

Jag öppnade min del av garderoben och slet ut högen med tjocktröjor längst ner. Jag drog fram min "flyktväska" som stod där redo med kläder till min son och mig, extra nappar och snuttefilt, blöjor, våtservetter, extranyckel till min bil, tandborste, pengar, vattenflaska, nappflaska och pulvervälling i en liten påse.

Vi hade ingen annanstans att ta vägen än att ta oss ut genom fönstret. Så gjorde vi. Resten av den natten sov vi i bilen, långt in på en skogsväg parkerade jag vid en liten öde strandkant. Det var ljummet ute, lugnt och skönt.

I smyg började jag så småningom göra upp större, hållbara flyktplaner, överlevnadstekniker och strategier för att skydda mig men främst min son från att få del av slag, sparkar och kast...sedan lyckades vi flytta till eget, vilket visade sig inte vara mera än en bråkdel tryggare än att bo tillsammans med hans pappa. Vi flyttade igen, längre bort.

4 år senare så lugnade det sig men de fysiska och psykiska ärren var tydliga och fastetsade och gjorde sig destruktivt påminda då han ibland "hälsade på".

Frågan kommer än idag; hur i hela friden lyckades vi överleva de där åren? De åren då våldet var så fruktansvärt grovt, där pulsen aldrig understeg graden av att vara jagad och då kränkningarna tryggt ner mitt jag till näst intill obefintligt.

Erfarenheterna hade under några år fyllts på med innehåll som handlat om att passa in, att duga, att bevisa, att anpassa, att strävsamt hitta ögonblick av lycka, att ljuga, att hitta på och om att överleva.

...något som visade sig vara livsviktig kunskap för framtiden... till del 3