Starten av "Kaffekorgen"...

När jag var liten så växte jag upp i hem där dörrarna alltid stod öppna. I alla fall så är det så jag minns det.

På födelsedagar så kom och gick det folk hela tiden, likaså på jul, nyår och påsk. På övriga dagar knackade det på då och då och kaffet sattes igång och bullar togs ut ur frysen medan plåtburkarna med småkakor togs ner från hyllan, sedan fikades det och pratades i timmmar.

Jag älskade denna gemenskap, gamla och unga, glädje och sorg, skratt och allvar.

När jag blev vuxen själv så öppnade jag upp mina dörrar. Jag älskade när det knackade på ytterdörren och jag fick fylla kaffe i perkulatorn, ta fram bullar ur frysen och ta ner plåtburkarna från hyllan... men ju äldre jag blev ju mer chockad blev jag.

Jag upptäckte att det jag vuxit upp i, denna gemenskap som jag tagit för given, var långt ifrån vad som sker normalt i andras hem. Genom arbetskamrater, vänner och bekanta fick jag förståelse för att det var mera vanligt att människor var ensamma än att man mötte gemenskap med varandra.

Det kändes så vansinnigt onödigt. Varför är det så svårt att gå samman, mötas och därmed dela sin ensamhet.

Bara på vår gård, bland 12 lägenheter, fanns minst tre stycken personer som jag förstått inte träffade så många andra människor, de verkade för mig ensamma. Två var äldre och en i min egna ålder. Jag insåg plötsligt att vi knappt hejat på varandra då vi mötts ute på gården. Varför?

Jag hämtade in svampkorgen från förrådet, la i en nystruken kökshanduk jag fått av min mormor. Kokade en kanna kaffe och hällde upp på termos. Plockade fram en påse hembakade bullar (från min mors recept) från frysen och klampade iväg en lördagförmiddag rätt över gården för att knacka på dörren till en av de äldre damerna.

Den förmiddagen satt vi tre grannar i damens kök och pratade och skrattade. jag fick höra så många underbara historier från "förr" och vi beslutade efter tre timmar att göra om detta, och så blev det.

Därmed var "kaffekorgen" född. Utan denna hade jag aldrig berikats med så många helt fantastiska vänner, aldrig blivit välsignad med deras underbara berättelser eller fått så många nya ljuvliga kakrecept till min kakpärm!

....och som en kedjereaktion har flera av mina vänner eller männsikor jag mött gillat ideén. Vi har delat recept, pratat om vikten av att våga mötas och sedan har det blivit flera kaffekorg som vandrat vidare för att där med berika och berikas.

"Kaffekorgen" lever vidare i jakten mot ensamheten...🙂

 

Ps! Vågar du?  Visst vet du någon eller flera som du tror skulle bli glad för ett besök?

Våga!

Koka en kanna kaffe. Plocka fram en kaka ur frysen eller köp en påse bullar på Ica. Knacka sedan på. Jag kan garantera att du inte kommer att ångra dig!